Bitterkuken strikes again

Morrissey har alltid varit bäst när han varit i fejd med någon.
I 'The queen is dead' bråkar han med kyrkan och kungahuset på ett charmerande sätt, i 'Why don’t you find out for yourself' skickar han en självömkande varning till Damon Albarn, som han beefade med just då och han har aldrig sjungit bättre.
Margaret Thatcher fick naturligtvis sin släng av sleven i 'Margaret on the guillotine', men jag vet faktiskt inte om Moz ännu gjort någon låt om Jamie Oliver, som är hans nya hatobjekt.

Och så Johnny Marr, Morrisseys kreativa parhäst i The Smiths.
'Angel, angel, down we go together' är en fantastiskt vacker och fruktansvärt elak hälsning till den forne bandkompisen. De blev nämligen osams över royaltypengar och till sist hamnade det hela i domstol.
Oftast är taskigheterna inlindade och kamouflerade bakom oceaner av navelskådande självömkande, men i 'Sorrow will come in the end', som kom efter att den tragiska rättsprocessen var över, skräder inte Morrissey orden. Det är vinande piskor, det är regelrätta dödshot med en morrande röst som utstrålar absolut hat. Jag gillar't!

Morrissey - Sorrow will come in the end